Ingen behöver tillväxt

Tillväxten mäts som ökning av bruttonationalprodukten, BNP. Alltså ökningen av värdet på alla varor och tjänster som produceras i ett land. Värdet kan öka genom att fler produkter produceras, genom att mer värdefulla produkter produceras eller att fler timmar arbetas inom tjänstesektorn. Det är dock långt från säkert att en individ upplever att den fått tillgång till mer värde då ökningen kan handla om att denne köper dyrare försäkringar, köper larm som denne inte ansåg sig behöva tidigare eller betalar för reparationer av sådant som tidigare inte var trasigt. Ökningen kan annars ofta härledas till befolkningsökning då efterfrågan på varor naturligt växer i takt med befolkningsökningen. Så har det till stor del varit i Sverige de senaste tio åren och i en sådan situation ökar inte BNP per person.

Både de som tycker att det är viktigt med tillväxt och de som kritiserar den brukar beskriva att dagens samhälle kräver eller bygger på tillväxt. Jag ska i denna text visa att så inte är fallet.

Ekonomin behöver inte tillväxt

Man kan hävda att ekonomin behöver tillväxt för att fortsätta att fungera. Då menar man ofta sambandet mellan kreditgivning och investeringar. En del menar till och med att vi behöver kredittillväxt för att pengarna inte ska ta slut och att den i sin tur kräver tillväxt. Att så inte är fallet har jag beskrivit här: Tar pengarna slut?

Företag behöver inte tillväxt

Mer specifikt kan man hävda att företagen behöver tillväxt för att kunna överleva. Att detta inte stämmer ska jag försöka visa med ett exempel. För enkelhetens skull bortser jag från inflationen. Företaget har ett eget kapital på 20 000 kr, och banklån på 80 000 kr. Företaget säljer varor för 1 000 000 kr per år. Kostnaderna är 4 000 kr för räntor, 300 000 kr för lönekostnader,  500 000 kr för inköp av produkterna, 100 000 kr för hyra och andra fasta kostnader och 50 000 för avskrivningar relaterade till slitage. Vinsten blir 46 000 kr per år.

Det finns inget som kräver att företaget ska sälja för 1 020 000 kr nästa år för att kalkylen ska gå ihop. Företaget kan fortsätta existera och leverera bra vinster till sina ägare utan tillväxt, med samma budget år efter år.

Kapitalägare behöver inte tillväxt

Men aktieägare då. De behöver väl ändå tillväxt? Annars blir det väl ingen avkastning på kapitalet och våra dyrbara pensioner lever inte upp till förväntningarna.

Nej inte ens kapitalägarna behöver tillväxt för att få avkastning på sitt kapital. Om vi antar att aktierna i företaget som beskrivs ovan har köpts in för 500 000 kr. Då kan kapitalägarna efter företagsskatt plocka ut en vinst på knappt 4% varje år, som utdelning från företaget. Och detta går att göra varje år, helt utan något krav på tillväxt.

För att uppnå den ränta-på-ränta-effekt som kalkylerna bygger på behöver dock vinsten investeras på nytt. Här har vi en lite knivig del av resonemanget som förefaller kräva tillväxt för att de fyra procenten ska ha någonstans att ta vägen. Då har man dock helt bortsett från att aktier köps och säljs på en marknad där det alltid finns aktörer som säljer för sista gången utan ambition att köpa tillbaka aktierna, som till exempel när man säljer av sina tillgångar i samband med uttag av pension. De äldre generationerna säljer alltså sina andelar i företag till yngre generationer som därmed kan öka sin andel av ägandet.

Politiker behöver inte tillväxt

Och politikerna då. Det är ju de som aldrig kan föreslå något utan att påpeka så bra förändringen är för tillväxten. Jo, politikerna har ett mycket lättare jobb om det varje år finns ett större ekonomiskt värde i skattebasen som så att säga automatiskt ökar den offentliga budgeten så att det alltid finns pengar att finansiera nya förslag med. Detta grundar sig i oviljan att öppet prioritera och skära ner i de områden som vissa väljargrupper kan tycka är viktiga.

Politikerna har dock ytterligare ett instrument som hjälper dem att prioritera ner utan att det går för fort eller skapar för mycket uppmärksamhet, och det är inflationen. Även utan tillväxt kommer siffrorna i budgeten öka varje år i takt med inflationen. Detta gör att det finns en summa som kan fördelas på nya förslag och förändringar utan att det syns tydligt att man tar från andra områden. Det vill säga anslagen fryses för de områden som man vill prioritera ner och efter hand minskar värdet av de medel som fördelas till dessa ändamål, genom att de har omfördelas till andra områden.

Det är inte heller så att den ganska stora tillväxt vi haft sedan 70-talet gör att vi har kunnat anställa så väldigt många fler lärare än vad som fanns då. Detta hänger ihop med att lönerna ökat i takt med tillväxten så att det offentliga ändå inte får mer för de pengarna som tillväxten genererat.

Summering

Så om ingen enskild del av samhället behöver tillväxten blir den naturliga slutsatsen att ingen behöver den, och då är det inte en korrekt beskrivnign att påstå att samhället kräver eller bygger på tillväxt. Läs gärna också mitt inlägg om hur verklighetsfrämmande hela begreppet tillväxt är här: Tillväxt på låtsas

Kontanter, kontanter, kontanter

Den senaste tidens rapportering om Panama skulle inte kunna varit mer lämplig för bankernas strävan att förpassa svenska kontanter till historiens galleri. När dammet lagt sig kommer detta vara ytterligare en sten på lasset som till slut välter och bereder väg för det kontantlösa samhället.

Det behövs några samverkande faktorer för att åstadkomma en större samhällsförändring. Att förhindra skatteflykt är statens drivkraft för att eliminera kontanter och möjliggöra bättre kontroll av kapitalflöden. I sig ett hedervärt initiativ, som förefaller allt mer nödvändigt i ljuset av de senaste avslöjandena.

Rent säkerhetsmässigt finns också argument mot kontanthantering, och då är det inte främst rånrisken jag tänker på även om det ofta är den som tas upp i detta sammanhang. Nej, allt viktigare är olaglig handel av olika slag, till exempel: droger, svartjobb, beskyddarverksamhet, illegalt spel, skuldindrivning och handel med stöldgods. Utan kontanter skulle det vara mycket svårare att försörja sig som kriminell.

Bankerna har förberett förändringen genom att sprida och sponsra användningen av Swish som alternativ betalningsmetod, som fungerar i de flesta fall där kontanter annars skulle använts. Bankernas motiv är förstås att få kontrollen över våra pengar i än högre grad och kunna ta ut den där mikroskopiska procentandelen på allt högre summor.

Mot dessa intressen väger robustheten i kontanter som betalmedel som står emot de flesta typer av IT-haverier. Det finns också rena frihetsargument bakom argumentationen för kontanthanteringen, men det ger jag personligen inte mycket för. Har aldrig tagit del av ett sådant resonemang som inte bottnar i misstron på gemensamma lösningar och bilden av den egna förträffligheten.

Eller har jag fel? Är kontanterna en del av det demokratiska ramverket och en förutsättning för att hindra utvecklingen av en totalitär stat? Jag tror inte det, men räknar med att få ganska god insyn i hur det förhåller sig inom en tjugoårsperiod.