Tillväxten mäts som ökning av bruttonationalprodukten, BNP. Alltså ökningen av värdet på alla varor och tjänster som produceras i ett land. Värdet kan öka genom att fler produkter produceras, genom att mer värdefulla produkter produceras eller att fler timmar arbetas inom tjänstesektorn. Det är dock långt från säkert att en individ upplever att den fått tillgång till mer värde då ökningen kan handla om att denne köper dyrare försäkringar, köper larm som denne inte ansåg sig behöva tidigare eller betalar för reparationer av sådant som tidigare inte var trasigt. Ökningen kan annars ofta härledas till befolkningsökning då efterfrågan på varor naturligt växer i takt med befolkningsökningen. Så har det till stor del varit i Sverige de senaste tio åren och i en sådan situation ökar inte BNP per person.
Både de som tycker att det är viktigt med tillväxt och de som kritiserar den brukar beskriva att dagens samhälle kräver eller bygger på tillväxt. Jag ska i denna text visa att så inte är fallet.
Ekonomin behöver inte tillväxt
Man kan hävda att ekonomin behöver tillväxt för att fortsätta att fungera. Då menar man ofta sambandet mellan kreditgivning och investeringar. En del menar till och med att vi behöver kredittillväxt för att pengarna inte ska ta slut och att den i sin tur kräver tillväxt. Att så inte är fallet har jag beskrivit här: Tar pengarna slut?
Företag behöver inte tillväxt
Mer specifikt kan man hävda att företagen behöver tillväxt för att kunna överleva. Att detta inte stämmer ska jag försöka visa med ett exempel. För enkelhetens skull bortser jag från inflationen. Företaget har ett eget kapital på 20 000 kr, och banklån på 80 000 kr. Företaget säljer varor för 1 000 000 kr per år. Kostnaderna är 4 000 kr för räntor, 300 000 kr för lönekostnader, 500 000 kr för inköp av produkterna, 100 000 kr för hyra och andra fasta kostnader och 50 000 för avskrivningar relaterade till slitage. Vinsten blir 46 000 kr per år.
Det finns inget som kräver att företaget ska sälja för 1 020 000 kr nästa år för att kalkylen ska gå ihop. Företaget kan fortsätta existera och leverera bra vinster till sina ägare utan tillväxt, med samma budget år efter år.
Kapitalägare behöver inte tillväxt
Men aktieägare då. De behöver väl ändå tillväxt? Annars blir det väl ingen avkastning på kapitalet och våra dyrbara pensioner lever inte upp till förväntningarna.
Nej inte ens kapitalägarna behöver tillväxt för att få avkastning på sitt kapital. Om vi antar att aktierna i företaget som beskrivs ovan har köpts in för 500 000 kr. Då kan kapitalägarna efter företagsskatt plocka ut en vinst på knappt 4% varje år, som utdelning från företaget. Och detta går att göra varje år, helt utan något krav på tillväxt.
För att uppnå den ränta-på-ränta-effekt som kalkylerna bygger på behöver dock vinsten investeras på nytt. Här har vi en lite knivig del av resonemanget som förefaller kräva tillväxt för att de fyra procenten ska ha någonstans att ta vägen. Då har man dock helt bortsett från att aktier köps och säljs på en marknad där det alltid finns aktörer som säljer för sista gången utan ambition att köpa tillbaka aktierna, som till exempel när man säljer av sina tillgångar i samband med uttag av pension. De äldre generationerna säljer alltså sina andelar i företag till yngre generationer som därmed kan öka sin andel av ägandet.
Politiker behöver inte tillväxt
Och politikerna då. Det är ju de som aldrig kan föreslå något utan att påpeka så bra förändringen är för tillväxten. Jo, politikerna har ett mycket lättare jobb om det varje år finns ett större ekonomiskt värde i skattebasen som så att säga automatiskt ökar den offentliga budgeten så att det alltid finns pengar att finansiera nya förslag med. Detta grundar sig i oviljan att öppet prioritera och skära ner i de områden som vissa väljargrupper kan tycka är viktiga.
Politikerna har dock ytterligare ett instrument som hjälper dem att prioritera ner utan att det går för fort eller skapar för mycket uppmärksamhet, och det är inflationen. Även utan tillväxt kommer siffrorna i budgeten öka varje år i takt med inflationen. Detta gör att det finns en summa som kan fördelas på nya förslag och förändringar utan att det syns tydligt att man tar från andra områden. Det vill säga anslagen fryses för de områden som man vill prioritera ner och efter hand minskar värdet av de medel som fördelas till dessa ändamål, genom att de har omfördelas till andra områden.
Det är inte heller så att den ganska stora tillväxt vi haft sedan 70-talet gör att vi har kunnat anställa så väldigt många fler lärare än vad som fanns då. Detta hänger ihop med att lönerna ökat i takt med tillväxten så att det offentliga ändå inte får mer för de pengarna som tillväxten genererat.
Summering
Så om ingen enskild del av samhället behöver tillväxten blir den naturliga slutsatsen att ingen behöver den, och då är det inte en korrekt beskrivning att påstå att samhället kräver eller bygger på tillväxt. Läs gärna också mitt inlägg om hur verklighetsfrämmande hela begreppet tillväxt är här: Tillväxt på låtsas
iblandekonomi 
Jag tror att du kan ha rätt. Jag orkar just nu inte granska dina argument tillräckligt noggrant för att uttala mig tvärsäkert. Men utifrån det jag själv tänkt kring BNP så har det onekligen dragit åt det hållet.
Om du har rätt: Hur kommer det sig, i så fall, att så många verkar anse att BNP är så viktigt? Har de inte insett att BNP inte mäter något vettigt? Eller vet de det men ser agenda-fördelar med att hänvisa till BNP eftersom andra tror på det? Eller finns det någon annan förklaring?
Jag skulle tro att drivkraften bakom fokuseringen på BNP har varit historisk. När en ekonomi utvecklas finns det ett ganska tydligt samband mellan tillväxt och utveckling. I utvecklade ekonomier gäller detta samband inte längre, men samhället är trögt och fast i ett tänkt som gick ut på att producera mer med mindre arbetsinsats och låta energi, ofta oljebaserat, göra jobbet istället.